Digitala verktyg för undervisning möter kritik

Under en tvåårsperiod genomförde forskarna Selena Nemorin, Scott Buffin, Nicola Johnson och Neil Selwyn etnografiska studier på tre olika ”high schools” (elever i åldern 11-18 år) och deltog i skolvardagen.

Tekniken införlivas snarare än förändrar

Tvärtemot den retorik som ofta förekommer om digitaliseringen av skolan, där digitaliseringen sägs leda till omfattande förändringar i undervisningen och skolpraktiken, menar forskarna att tekniken införlivats i skolvardagen, men inte radikalt förändrat den (Selwyn m.fl., 2017).

Till exempel visar studierna att undervisningen följer traditionella mönster i ett klassrum där elever i en klass ofta får samma uppgifter att arbeta med under en begränsad tid på sina individuella digitala verktyg.

Digitala verktyg kan underlätta

Skolans organisation med scheman och tidsbegränsade lektioner förblir alltså relativt oförändrad och de digitala verktygen leder inte till att eleverna samarbetar i högre utsträckning. Digitaliseringen förväntas bidra till individualiserat och självstyrande lärande men relativt traditionell, lärarledd undervisning fortsätter att vara mer vanligt förekommande.

Studierna visar inte heller att de digitala verktygen ger upphov till spontant eller flexibelt lärande, utom vid enstaka tillfällen. Istället används de digitala verktygen främst för att göra skoluppgifter, läxor och andra av läraren planerade aktiviteter.